lost in translation
Jag känner att den här bloggen inte riktigt är jag, samtidigt som den är så jag man kan komma. Fast så är det väl med alla, det finns olika sidor av en och man slits mellan olika roller beroende på sammanhanget. Och även om jag skulle vilja att folk skulle känna till den här sidan så känns det fel på något sätt. I skolan är jag en slacker, gör det jag behöver och får relativt bra betyg för att jag är smart. Men jag insåg vilken bild folk har av mig där. De ser mig som en oseriös, rolig slacker. Och även om jag inte har något emot den bilden så stämmer det ju inte riktigt. Det finns ju mer än så... Fast det gör det ju med alla.
Fast det finns ju genomgående saker som är uppenbart för alla kretsar jag är med i. Förutom såna som jag inte har träffat, och det är att jag är ganska tafatt. När jag gör saker i "verkligheten" så blir det aldrig riktigt så bra som jag vill att det ska bli och jag uppfattas alltid som lite bortkommen på något vis. Eller det är så jag känner det iaf.
Oh well om man ändå vore som Dale Cooper, Jules Winnfield eller någon annan cool film/tv-dude. Men det går ju inte, tv/film-karaktärer är oftast bara några få sidor av en helhet som inte existerar.
?
Vad göra man när man känner sig sådär extra ensam en kväll?
"Ansar sina könshår och studera lite psykologi, samt tänka på vad det är som egentligen saknas"
Det är ungefär det jag kom på.
Jag har velat lite mellan målen som finns och medan ett av dom är tillgänglig, i meningens alla betydelser, så är jag ute efter ett förhållande. Förhållanden vill jag inte basera på en tanke att "det kommer kanske bli bra", utan mer "det kommer definitivt bli bra och långvarigt".
Och jag vet att jag gillar henne som person väldigt mycket, väldigt trevlig och rolig att umgås med, men man tvivlar ju på vad hon känner och det finns ju bara ett sätt att ta reda på det.
Det svåra är att komma i ett sånt läge då allting verkligen klaffar.
Man skulle ju kunna dra en "Vill du komma och se på film?", men det är ju nästan för uppenbart.
Jag måste börja med att grunda en tydligare kontakt, få det att bli mer självklart att prata med henne i ramar som inte innefattar de som vi redan pratar med varandra genom. Nu bajsar jag ord.
Men å andra sidan så är jag lite intresserad av att lära känna någon helt ny, och den möjligheten finns kanske. Men om min källa stämmer så är det ingen bra idé, för hon visar tydligen inget större intresse för killar vilket är synd, för att hon verkar vara en riktigt skön lirare. Attraktiv är hon också.
Nu blir det meningslöst igen, jag har klippt mig. Det är kort och konstigt, men ganska snyggt.
Hejs
You can't take it with you
Sitter här och funderar på om jag borde göra färdigt alla grejer som jag tvingas att göra. Eller om jag bara ska surfa vidare. Egentligen så vet jag att jag borde göra det och att det skulle vara ganska lätt och då skulle jag ha det avklarat. Men jag är också så pass lat att jag inte pallar. Varför plugga när man kan lyssna på radiohead och tycka synd om sig själv?
Jag är smart egentligen, fast det märks inte. Skulle ju kunna dra det där försvaret att det inte ligger i mitt intresse att göra det jag inte pallar göra. Men är inte det lite uttjatat? Även om det är så, så känns det onödigt att rationalisera om den här situationen som jag har suttit i så många gånger.
Den här veckan har bara varit en lång suck, usch fyfan för vissa människor. Andra är bra, förstående och erfarna. Det är såna man ska ha.
Har planerat min framtid, men nu börjar det kännas lite tråkigt att skriva till någon som inte finns där.
